Ett liv med hästar
Norra Ridhuset, K4, Umeå.
Så till min egen historia. Jag föddes och växte upp i Umeå. Mitt intresse för hästar började i 11 års åldern och kom sig av att det redan på den tiden var vanligt att tjejerna i klassen red. Jag tyckte det verkade lite spännande och beslöt att följa med dom till stallet. Stallet i Umeå var inte vilket stall som helst. Det var Norrlands Dragonregemente, K4 som låg centralt beläget mitt i stan. Här fanns 1966 närmare 400 hästar uppstallade. Detta var precis i samband med att armén beslutat ersätta hästarna med bandvagnar. När jag började rida på våren -67 fanns knappt hälften kvar och färre blev det allt efterhand.
Ridskolan i Umeå sköttes av en ryttmästare som hette K-G Holm och det gjorde han som ett extraknäck tillsammans med sin fru. Eftersom det fanns så många militärer som red var det många som just extraknäckte som ridlärare på kvällarna. Här fanns ett enormt hästkunnande.
Skrittpass
De första ridlektionerna var på söndagar kl 17.00. Lektionerna kallades för skrittpass. Det var stora halvblodshästar som gällde. Ponnyer fanns ej förrän några år senare. Man red i något som kallades manskapssadlar – stora, tunga och obekväma. Dessa sadlar var konstruerade för att bära en soldat med packning och samtidigt skona hästarnas ryggar. Efter några gånger blev jag uppflyttad till ett travpass och så småningom till nybörjargalopp. Vi red oftast inne i ett stort och gammalt ridhus men de gånger man fick rida ute eller t.o.m. ut i skogen var riktiga högtidsstunder.
Jag minns fortfarande hur spännande det var att galoppera det första året. Inför varje lektion längtade jag just efter att få galoppera. Hästarna var rätt så busiga och det var vanligt att åtminstone en par elever blev avkastade eller ramlade av varje lektion. Jag kommer särskilt ihåg känslan när min häst drog iväg och brallade så kraftigt att jag flög av för första gången. Allt omkring mig bara snurrade – och så pang – landade jag lätt omtöcknad i spånet
De första åren red jag bara en gång i veckan. Jag höll på lite med andra sporter och aktiviteter. Ridningen var bara en av dessa. Men så när jag var runt 14–15 år började jag känna att det här med hästar och ridning var nog ändå något för mig. Jag ville gå vidare på något sätt. Vid det här laget hade jag fått flytta upp i grupperna och även provat på att tävla klubbtävlingar, t.o.m. en ”riktig” tävling utomhus med flera tävlingsryttare. På den tävlingen fick jag rida en fantastisk lektionshäst som hette Olé. Han var född 1957 och alltså 14 år och utbildad till både Medelsvår dressyr och hoppning. Alla andra visste hur bra Olé var. Han kallades för Professorn och fick man honom då förväntades det att det skulle gå bra. Jag blev 2:a i bägge mina starter på hinderhöjder runt 1.10–1.20 men det var ingen som höjde på ögonbrynen för det – jag hade ju fått Olé...
Ylva – ett tjurigt sto
Nu hade jag fått blodad tand. Jag ville rida mer! Att på den tiden köpa en egen häst var aldrig aktuellt. Dels hade varken jag eller mina föräldrar ekonomi för detta och sen tyckte jag att jag behövde lära mig ännu mer innan jag var mogen att själv ta hela ansvaret för en häst. Jag fick då tillfälle att dela häst med en dam som hette Ketty. Hon jobbade som journalist och behövde hjälp några dagar i veckan. Ketty hade, som då var vanligt, ett kontrakt på en ackordhäst, ett sto som hette Ylva och som då var 7 år. En ackordhäst ägdes av det militära med hyrdes ut till en billig penning på foder. Det visade sig ganska snart att Ketty inte hade mycket tid över för att rida. Jag fick i stort sett rida hur mycket jag ville. Det var ju perfekt. Det fanns dock ett problem. Det visade sig ganska snart att Ylva inte var så där jättepigg på att hoppa. Kulmen nåddes när jag under en hoppträning fick sitta av för att ryttmästaren Nyblaeus skulle försöka korrigera Ylva men satt av efter en kort stund med orden ”det var det värsta jag suttit på”. Inte heller han fick Ylva att hoppa det låga hindret. Hon hade tjurat ihop.
För att göra det bästa av situationen gjorde jag då upp en plan. Planen var att helt enkelt ”trötta ut” Ylva med dressyr varje dag och efter ett tag avsluta varje ridpass med ett språng över ett litet hinder. Detta var på hösten 1971. Idogt red jag henne i stort sett varje dag, precis som planerat, dressyr, dressyr och dressyr – och avslutade med det lilla språnget. När jag till slut hade hållit på en par månader vågade jag höja hindret allt eftersom och innan våren kom var hon med på noterna igen.
Jag hade satt ut ett mål för stämma av hur mycket jag kunde förvänta mig att Ylva skulle klara av. Det var att innan 1 juni hoppa över ett stort fast ca 130 cm högt naturhinder byggd som en kulvert – Smålandsstocken. Det pirrade verkligen i magen när dagen kom och jag kände att nu är det dags. Men uppenbarligen var Ylva redo för detta för hindret klarades galant! Det var verkligen en skön känsla och något jag fortfarande mer än 40 år senare minns med glädje. Efter detta började jag tävla Ylva och fick en rad placeringar upptill 1,25 nivå även om hon nog så här efteråt egentligen inte var någon stjärna i hoppning. Det hon däremot hade lätt för sig att lära var att byta galopp. Efter ett tag kunde hon byta i serier upptill vart annat språng. Hon blev också så lydig till slut att jag kunde hoppa ett stående bensinfat som en kombination – det gör man inte om inte hästen är lydig och med på noterna.
Gamle olympiaryttaren Folke Frölén såg ibland mina övningar och skakade på huvudet. Han var med i OS 1952 i fälttävlan och tog lagmedalj och var en mycket skicklig ryttare. Han var pensionär och jag var 16–17 år och ville prova mina egna grejer. Jag hade ridit en hel del dressyr för Folke och han var nog ändå rätt nöjd när jag några år senare visade framfötterna på tävlingsbanan och i egenskap av ung ridhuschef visade min seriösa sida.
Divan – min första egna häst
Så gick en par år och jag gjorde militärtjänst, på K4 förstås men tyvärr utan hästar då nu bandvagnarna tagit över hästarnas roll helt och hållet. Jag köpte min första häst av en bekant. Den kostade 6 500 kr och kallades Divan. Jag fick låna pengarna i bank mot att en av mina morbröder garanterade lånet. Ganska snart kände jag att Divan och jag hade nog ingen framtid ihop. Då såg jag en annons i den då nya tidningen Ridsport. I Tierp fanns en tjej som handlade med hästar. Jag ringde henne och frågade om hon hade någon häst i lämplig prisklass (inte över 10 000) som vi kanske kunde göra ett byte med så hon fick Divan och lite pengar istället. Jodå, där fanns en par hästar som kanske kunde passa – det var bara att komma ned.
Otto – en vinnarhäst
Det var ungefär 60 mil enkel väg och jag hade visserligen körkort men ingen dragbil och inget släp. Hade dock två goda vänner och från en av dom fick jag låna hans Volvo Amazon Combi och från den andre fick jag låna ett hästsläp, han följde dessutom med som sällskap. Efter diverse problem med bilen och bensinstopp etc kom vi så fram sent på kvällen och fick bo över hos hästhandlaren. Det var förstås en spännande dag, dagen därpå när hennes hästar skulle provas. Men vilken besvikelse! Ingen var nåt att ha. Hästhandlartjejen gillade dock Divan och ville gärna göra affär och samtidigt hade jag ju åkt så lång väg och hade bestämt mig att sälja henne. Har du ingen annan häst att visa, frågade jag. Hon dröjde på svaret lite men berättade sen att hon visserligen hade en häst till men har var bara 3 år och inte särskilt vacker. Hon berättade att när hon köpt honom på en hästmarknad i Skåne hade han varit så ful och mager att hon gömde honom i garaget när han kommit hem till henne och hon skulle visa sina andra hästar. Dessutom var han inte renrasig då mamman antagligen hade travstam fast pappan var en känd fullblodshingst. Eftersom jag inte ville åka tomhänt hem och hästhandlartjejen gärna ville ha Divan så gjorde vi upp om att jag tog med 3-åringen hem och fick 4 000 kr emellan.
Jag gjorde mig inga förhoppningar att denna 3-åring som jag kallade Otto skulle bli nåt och han var ju som sagt bara 3 år. Vid denna tid hade jag fått mitt första riktiga jobb och hade en om än blygsam inkomst varje månad. Beslöt därför att med sparade pengar köpa ännu en häst som förhoppningsvis skulle gå att tävla på. Efter diverse turer hittade jag en fullblodshingst som gått löp. Han hette Last Fair och var då 6 år. Jättesnygg tyckte jag. Efter en snabb kastrering började jag då mitt arbete med att försöka få fason på Last Fair. Otto var ju fortfarande bara 3 år och reds mest i skogen då och då.
Hösten och vintern gick. Last Fair verkade ganska medelmåttig som hopphäst och faktiskt ganska tråkig. Otto däremot växte både på höjden och som individ. Han visade sig vara riktigt på hugget när det gällde att hoppa. Han ville inte gärna gå på tygeln men styde man på hinder var han alltid med på noterna. På den tiden fick man tävla på hästarna redan som 4-åringar i alla fall upptill 1,10. Det fanns alltså inga särskilda unghästklasser. Otto vann allt! Från sin första start som 4 åring vann han sin första start i 1,10, som 5-åring sin första start i 1,20 och 1,30. Som 6-åring placerade han sig i sin första start i 1,40 och som 7-åring placerade han sig i sin första start i 1,50.
Under de 7 år vi fick tillsammans hann han starta 300 klasser och tog rosetter i 200 varav 100 var blågula. Maken till häst får man leta efter! Han var som en hund, klok och busig och väldigt social. Älskade att åka ut och tävla och ville aldrig stå still med sadeln på. Jo, förresten utanför stalldörren stod han still och på toppen av Röberget efter att ha klättrat upp. Jag inbillar mig att han precis som jag njöt av att titta på utsikten över Umeå. Det går fortfarande nästan inte en dag utan att jag tänker på denna enastående häst och han är absolut den häst jag har närmast hjärtat.
Ridhuschef i Umeå
Samtidigt som jag började tävla Otto som 4-åring började jag också, bara 22 år gammal, jobba som ridhuschef på Gamla K4 i Umeå. Umeå Ryttarförening hade efter att kavalleriet avhästades och K4 flyttade på andra sidan järnvägen fått överta en del av de gamla stallarna och ridhusen som alltså låg centralt belägna mitt i stan. De gamla kasernbyggnaderna byggdes om till kontor och en del av stallarna blev verkstäder och förråd och sedan 1969 finns större delen av Umeå kommuns förvaltningar lokaliserade hit. Parallellt med arbetet som ridhuschef i Umeå (1978–1990) fick jag också tillfälle att utvecklas som ryttare. Det var många hästar som gick genom mina händer, vissa passerade ganska snabbt medan några andra verkligen satt sina spår. Åren på 1980-talet var fyllda av många framgångsrika och roliga tävlingar samtidigt som Umeå Ryttarförenings verksamhet växte så det knakade till att efterhand omfatta 700 elever vid ridskolan och 100 uppstallade hästar med massor av aktiviteter och tävlingar.
Halstaff, Sveriges bästa lektionshäst.
En av de första minnesvärda hästarna var Halstaff. Han föddes 1975 och var en så kallad ackordshäst som redan tidigt när han kom som 4-åring för att bli lektionshäst visade anlag att kunna hoppa. Tyvärr var han bakskygg och inte speciellt pålitlig men hoppade vigt som en katt. Under 1982 fick han därför följa med under några tävlngsresor trots att han alltså gick på ridskolan och sedan en par år tillbaka tjänstgjorde som lektionshäst. Det blev några placeringar i medelsvår klass varav en internationell 1,40-hoppning i samband med Finnderbyt i Ypäjä i Finland – vilket renderade Halstaff ett omnämnande i tidningen Ridsport som ”sveriges bästa lektionshäst”.
Halstaff gav också en kontakt med uppfödaren, Ina Persson i Bromölla. Det visade sig att hon hade ytterligare en uppfödning med nästan samma stam som även den verkade ha hoppanlag. På så sätt kom Ixion i mina händer som 4-åring. Han var trevlig att rida, stor och något trög men mjuk och bekväm. Däremot visade han till en början liten förståelse för att hoppa. Han rev alldeles för mycket. Men så på försommaren som 5-åring hände något. Från en vecka till en annan slutade han bara att riva. Plötsligt verkade det som han hade förstått vad jag ville när jag styrde på de där bommarna. Under några år i mitten av 80-talet blev han därför en av de bättre hästarna och hoppade t o m några Svåra hoppningar upptill 1,50-nivå.
Han var dock lite väl lat och jag minns vid ett tillfälle när jag bad Royne Zetterman sitta upp och prova honom för ett eventuellt byte med en annan häst att han snabbt klev av och sa helt enkelt att ”den här klarar jag inte av”. Tidigare samma sommar när jag var i Halmstad på en stor nationell tävling var det en pensionerad överste från Madrid som var på jakt efter svenska hopphästar till Spanien och han bad att få prova Ixion. Han använde aldrig sporrar när han provade hästar även fast jag ville ge honom mina när han satt upp. Han red några varv men konstaterade snabbt att även han behövde sporrar och när han satt av sa han (fast på engelska förstås): Jag måste medge att du är en betydligt bättre ryttare än det ser ut inne på banan – det här var en väldigt lat häst. Något år senare blev han i alla fall bortbytt mot en annan häst som också han har en speciell historia.
Jolly Jumper i Norge.
Jag tänker då på Jolly Jumper som kom till mig på hösten som 5 åring 1987. Han kom direkt från Holland och hann bara mellanlanda några timmar i Skåne innan färden gick vidare till norrland. Han visade sig ha en enastående hoppskalle. Redan som 5-åring kunde jag som den naturligaste saken i världen styra in i en 1,30 hoppning inomhus som första klass. Detta efter bara några veckor. Däremot var han nära nog omöjlig att få att byta galopp om det inte var i samband med en hopptävling för då var det inga problem. Dessutom var han stel och allmänt tråkig att rida på backen men på hoppbanan gjorde han alltid sitt bästa. Jag köpte några månader senare ytterligare en holländare. Royal Straight Flush hette han. Det skulle bli min riktigt fina tävlingshäst hade jag tänkt. I stallet fanns sedan ett år tillbaka även den svenska hästen Oscar Drum, född 1980. Nu skulle jag satsa rejält var tanken.
Borås – Ranered
Jag hade nu sen närmare 10 år tillbaka åkt på stora tävlingar runt hela landet och även i Finland. Att bo i Umeå och för det mesta tävla södra Sverige var förstås ganska jobbigt emellanåt. Tankarna på att söka sig närmare tävlingsplatserna i den södra landsänden växte sig allt starkare och när jag på senhösten 1988 läste annonsen i Ridsport att man i Borås sökte en ny arrendator till en ny blivande ridanläggning som också skulle bli kanske landets finaste var jag förstås tvungen att söka jobbet som jag också senare både fick och tillträdde sommaren 1990.
Hur gick det då med hästarna jag köpt? Ja, det gick sammanfattningsvis jättebra – men inte enligt förväntningar. Av den riktigt fina tävlingshästen Royal blev det inte alls så mycket. Visserligen gick han redan som 6-åring några Svåra 1,50 hoppningar då han hade en otrolig kapacitet och är nog den mest kapabla häst jag suttit på när allt stämde – men – han var inte alls tillräckligt rädd om sig och hade därför ofta ett eller en par nedslag. Jolly Jumper såldes ganska snart till en finländsk junior efter att ha vunnit och placerat sig i många tävlingar på 1,30-1,40 nivå. Dock kändes han lite begränsad och jag trodde aldrig att det skulle bli något av honom när han försvann till Finland. Juniorkillen som skulle rida honom lyckades få hästen att vägra flera gånger på ett litet hinder när han provred men pappan i familjen stod på sig och ville ändå köpa Jolly. Till saken hör att Jolly precis vunnit 3 klasser vid provtillfället som ägde rum i Uleåborg så pappan hade ju sett att hästen kunde. Döm om min förvåning när jag 2 eller 3 år senare sitter på läktaren och tittar på Göteborg Horse Show och ser Jolly Jumper komma in på arenan med den unge killen från Finland i sadeln! Killen hade alltså lärt sig att rida så bra att han kvalificerat sig till en stor juniorfinal på internationell 1,40 nivå. Fantastiskt!
Oscar Drum, 2:a Norge GP 1,60.
Oscar Drum som jag köpte som 6-åring på senhösten och som jag trodde skulle vara en ganska okey andrahäst blev min absolut bästa häst – om man ser till resultaten i Svår klass. Han vann och placerade sig många gånger på Grand Prix nivå och med honom fick jag även en efterlängtad placering i SM när jag 1988 blev femma. Egentligen lite för stora hinder för honom men han var mycket tapper och försökte alltid göra sitt bästa. Man kan väl säga som så att det kändes stort att hoppa 1,60 hinder, rejält att hoppa 1,50 hinder och inte speciellt svårt att hoppa 1,40. Ett gott hjärta och en bra inställning kombinerat med bra matchning från ryttarens sida kan ibland göra att ett ekipage presterar bättre än man trott vara möjligt. Oscar såldes till USA samma år som jag övertog verksamheten här 1994.
En annan häst som jag nästan bara har angenäma minnen från är Luzern som jag köpte som 6 åring 1992. Denne lille hingst vars helbror också var hingst och hette Opius och bl a reds av Rolf-Göran Bengtsson hoppade i en fantastisk form och väckte alltid uppmärksamhet var än han kom. Han var nästan alltid felfri och med honom blev jag faktisk svensk mästare i stilhoppning 1993 då han var lätt att rida följsamt på och domarna tyckte om mycket om hans hoppning – även om det var ryttaren som i detta fall skulle bedömas.
I samband med flytten till och övertagandet av Mölndals Ridhus och Ranchens Ridläger behövdes det pengar för att finansiera mängder av behövliga reparationer och tillbyggnader. Luzern såldes därför på våren 1994 till Tyskland genom den internationellt kände hästhandlaren Jan Tops för att så småningom hamna i USA.
Många är de hästar som passerat genom mina händer – inte minst flera hundra lektionshästar och ponnyer.Många kommer jag inte ens ihåg namnen på men om jag skulle lista några fler minnesvärda tävlingshästar (utan inbördes ordning) som alla hoppat större klasser är det:
Honey Love – sto född 1974
Ett fullblod som inköptes billigt i norrland, vacker som en prinsessa och hoppade för kung och fosterland t.o.m. 1,40 men fick tyvärr en kort karriär p.g.a. en skada.
Royal Navy – val född 1975
Liten, bara 163 cm, men ett härligt språng och alltid glad. Har nog aldrig suttit på en häst som bockat så mycket av ren glädje. Var reservhäst till OS i fälttävlan 1984.
Spitfire – val född 1977
Jättestor, jätteklumpig, jättesnäll. Köptes billigt av en gammal hästhandlare i Skåne. Placerade sig t om i 1,40 på Strömsholm men jag förstår idag inte hur det gick till.
Roma H – sto född 1988
Med en mamma som själv hoppat Svår hoppning men var väldigt känslig och krävde lika känslig ridning. Jag hoppade upptill 1,45 och hon vann en par år senare 1,60 med flerfaldiga SM-vinnaren Helena Persson som var den som bäst förstod henne.
Madison – sto född 1991
Kärlek vid första ögonkastet, mjuk och fin med en underbar galopp och gav en härlig känsla i språnget men kanske inte alltid jätteförsiktig. Såldes till Tyskland.
Olav – val född 1996
Har man en gång träffat Olav glömmer man honom aldrig. Är nog den mest speciella jag någonsin ridit. Det hände alltid något bus och man fick alltid passa både sig själv och honom. Han slet sig lös på tävlingar, hoppade ut från hagen, kastade av och hade alltid en räv bakom örat. Men hoppa det kunde han och det var just i samband med tävlingar han förmådde fokusera istället för att hitta på bus. Många placeringar och segrar. Såldes till Tyskland 2006.
Fokus på döttrarna
De senaste åren har allt mer fokus hamnat på döttrarna Antonia och Axelina som glädjande nog fortsatt i både mammas och pappas fotspår. Bägge tävlar i hoppning och startade sina karriärer på ponny. Axelina avslutade sitt sista ponnyår 2015 på Shu B Dee med framgångsrika placeringar, i både Falsterbo och i SM. Därtill representerade hon och Shu B Dee Sverige i både Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn och under EM i Malmö, där hon och "Bosse" hamnade som första ekipage utanför finalen. Som junior har Axelina under 2017 debuterat i 145-hoppning i Falsterbo och därtill många internationella klasser med både segrar och placeringar. I augusti representrade Axelina och Evita det svenska laget i EM i Slovakien och tog under 2018 som sistaårs junior en SM-medalj (brons) och även detta år representerat Sverige under Europamästerskapen i Frankrike.
Storasyster Antonia som nu är senior avslutade sin ponny-karriär 2013 med att vinna bägge de internationella klasserna i Falsterbo och därefter en vecka senare hoppa Europamästerkapet i Italien. Då hade hon året dessförinnan även fått hoppa EM i Frankrike där det svenska laget var nära att ta medalj. Antonia har under åren fått en rad internationella placeringar, silvermedalj i SM och många olika segrar på de största tävlingarna i Sverige.
I februari 2014 vann Antonia med hästen Elenya DS Göteborg Horse Shows stora Junior-final - Morgondagens vinnare inne på Scandinavium, en klass på internationell 1,40-nivå. Tyvärr fick Elenya tragiskt nog under hösten sluta sina dagar pga återkommande kolikanfall. Detta visar än en gång hur svår denna sport är och hur skört livet kan te sig även om man har framgång.. Under hösten 2014 inköptes Boyzon St Tropez - en fantastisk fuxvalack som alltid gjorde sitt bästa och var till stor glädje för oss alla. På honom fortsatte Antonia sin etablering som en av Sveriges toppryttare på juniornivå med fokus inställt på internationellt tävlande och representerade Sverige i Europamästerskapet för juniorer i Österrike 2015. Innan dess säkrade Antonia bronsmedaljen i Nordiska Mästerskapen i Köpenhamn.
Våren 2017 tog Axelina över Boyzon och vann och placerade sig i flera internationella hoppningar upptill 140-nivå. Boyzon såldes dock sommaren 2018 och fokus lades istället på Evita som Axelina tävlade mycket framgångsrikt på en rad internationella tävlingar ända upp till EM-nivå med mängder av placeringar och segrar. Under våren 2019 såldes dock Evita vidare för att istället kunna lägga fokus på en rad yngre hästar inkl många egna uppfödningar. Ett långsiktigt arbete med dessa yngre förmågor har därmed påbörjats med förhoppning om framtida fina tävlingskarriärer.
Med den egna uppfödningen Chickflick K, även kallad Lillan, kunde Antonia sakta men säkert hoppa allt högre klasser och det var med verkligt stor glädje Antonia i november 2016 blev svensk mästare i hoppning för Young Riders (16-21 år). 2017 var lite av ett mellanår men under 2018 etablerade sig Lillan och Antonia i de större klasserna och blev bästa svenska ryttare under EM i Fontainebleau. Antonia arbetade därefter i 2 år som beridare på Grevlunda i Skåne där hon fick fina möjligheter att utveckla sig och skaffa sig vidare erfarenheter som tävlingsryttare tillsammans med europamästaren Peder Fredricson och hans fru Lisen Bratt, fömodligen en av de absolut bästa team vi haft i Sverige. Sedan hösten 2019 är Antonia verksam på internationell nivå i Belgien med basen hos världsryttaren Abdel Said och har sedan dess haft internationella framgångar på många hästar på verklig toppnivå.
Vi ser därför framtiden an med tillförsikt! Är man intresserad finns många filmer utlagda på Youtube om man söker på deras respektive förnamn plus Pettersson Häggström.
För länge sedan, innan jag fick barn, hörde jag alltid att det skulle vara så roligt med ponnytävlingar men det var svårt att förstå HUR roligt det faktiskt var i verkligheten och att nu få vara med och matcha lovande hästar både för mästerskap och för försäljning är faktiskt lika roligt som att tävla själv…
Axelina debuterar Magneto Polo i Msv A i Strömstad, juli 2013 - och vinner!
Antonia på Shu B Dee vinner Grand Prix finalen i Falsterbo 2013
Axelina markarbetar Petit hemma
Axelina vinner med Aldenalyx i Strömsholm, nov 2015
Axelina och Shu B Dee precis innan start i Ponny EM 2015
Sista EM-finalen på ponny, med "Bosse", Sundbyholm juli 2015, en av 3 felfria och sedermera kvalad till EM
Falsterbo - Bosses absoluta favorittävlingsplats - vinster och placeringar 4 år i rad!
Antonia och "Bullen" säkrar bronsmedaljen i Nordiska Mästerskapet, Berndorffsparken, Köpenhamn 2015
Antonia och "Bullen" representerar nationen under EM i Wiener Neustadt, augusti 2015. Ingen placering denna gång men en rik erfarenhet och en fantastisk upplevelse.
Två mycket nöjda systrar som var och en fick representera Sverige samma år i varsitt Europamästerskap - Axelina på Ponny-EM och Antonia som sistaårsjunior
Lika tycker en del. "Modellbild" för en av sponsorerna
